Den medberoende partnern i en kärleksrelation tar i många fall på sig skulden för den missbrukande partnerns beteende. Han/hon anklagar sig själv för att vara orsaken till det skadliga beteendet och suddar sakta men säkert ut sina egna behov för att han/hon ska kunna vara ännu enklare att leva med. Till slut har den medberoende partnern förvandlats till en identitetslös person som saknar egna behov och som gör allt för missbrukaren.

Om omgivningen börjar ifrågasätta missbrukarens beteende eller huruvida kärleksrelationen verkligen är sund, så servar den medberoende partnern omgivningen med ursäkter och förklaringar.

Många gånger börjar den medberoende partnern också att kompensera för missbrukarens brister, så när missbrukaren till exempel är för berusad eller påverkad för att ringa till jobbet och sjukskriva sig, så gör den medberoende partnern detta åt missbrukaren. I vissa fall går den medberoende till och med längre och försöker slutföra uppgifter som missbrukaren tagit på sig ansvaret för.   

Parallellt med detta utvecklas det många gånger också en stark fruktan för missbrukarens liv och tankar på att gå ifrån missbrukaren och den destruktiva relationen, blir därför omöjliga och livsfarliga tankar som den medberoende partnern förskjuter helt (1).

Ju starkare missbruket blir, desto svårare blir det för den medberoende partnern att orka ta alla frågor från omgivningen och desto mer minskar den sociala kontakten med andra människor. Det finns ingen energi över för att underhålla kontakter utanför det beroendesjuka hemmet. Till slut kan paret bli helt isolerat från andra och den medberoende partnern blir därmed ännu mer bunden till missbrukaren.