Gör en tidslinje. Skriv i ena änden det år du föddes och i andra änden “nutid”. Pricka därefter in centrala händelser i ditt liv. Hur har du påverkats av dessa händelser? Vilka förebilder har du haft genom årens lopp?

Marta Cullberg Weston pratar om “självdefinierande minnen”, som händelser i livet som gjorde att vi förändrades eller att vi såg på oss själva på ett annat sätt. Dessa “självdefinierande minnen” i kombination med vår dagliga upprepning samverkar till att skapa ett beteendemönster och blir en del av vår självbild. Varje dag fattar vi beslut som bidrar till att vår självbild påverkas. För att komma till rätta med de negativa delarna av vår självbild behöver vi således granska besluten och beteendemönstret.

Arbetet kommer att ta tid och underlättas inte av vårt reflexmässiga beteende. Succesivt blir dock sambanden och självbilden tydligare och vi får därigenom möjlighet att förändra vår invanda reaktion. Sannolikt kommer flera väsentliga samband att bli synliga först efter en tids arbete och efter att ett flertal mindre komplicerade samband ”omprogrammerats”. Därför bör man regelbundet ställa sig frågan hur ser min självbild ut för närvarande och hur vill jag att den skall vara (3).

John Friel och Linda Friel kallar aktiviteter som man tar till för att undvika att ta sina egna känslor på allvar för “feeling blockers” (4).
Vilka försvarsmekanismer går igång inom dig då du har svårt att ta itu med verkligheten? Vad gör du för att döva dina känslor?

Äter du för mycket?
Tränar du för mycket?
Jobbar du för mycket?
Dricker du för mycket?
Går du in i stressmode?
Spelar du för mycket?
Dövar du känslorna genom att ha tvångsmässig sex?

När du har identifierat vad du gör för att döva dina känslor, skriv ner detta på ett papper. Varje gång som du märker att ditt försvarsbeteende går igång, stoppa upp och försök lyssna till dig själv.
Vad händer inom dig vid just den tidpunkten?
Vad känner du?
Vad är det du försöker springa ifrån?

Om du har svårt för att identifiera vad det är som händer och du tycker om att skriva, börja skriv. Skriv av dig de tankar som snurrar runt i ditt huvud. Om du inte gillar att skriva, ring någon som du litar på. Ventilera och försök ge uttryck för vad som händer inom dig. Till slut kommer dina inre känslor att bli tydligare för dig och du kommer bli mer uppmärksam när du behöver agera utifrån dessa (4).

Börja uppmärksamma vilka känslor som kommer upp inom dig under en dag. Stanna till, lyssna och känn efter. Sätt en tidsgräns för hur länge du ska göra detta. Lyssna till dina andetag. Känn hur din puls ökar och minskar. Vad känner du? Vad säger dig dina känslor? Dina känslor är din inre kompass. Ta dig själv på allvar och när du agerar, låt dig guidas av det du känner (5).

Per automatik så pågår det allt som oftast ett kommenterade och/eller en inre diskussion om det som händer oss och det som pågår runt omkring oss. Många drivs och piskas i sitt vardagsliv av en inre röst, en inre “domare” eller en så kallad inre “kritiker” som trycker ner och destruktivt påverkar den egna personen. Dessa inre dialoger kan vara mycket destruktiva och det är därför viktigt att vi eliminerar och/eller hittar ett sätt att bearbeta dessa då de uppkommer. För att eliminera rösten, börja med att lyssna till ditt inre och bli mer uppmärksam på vad för tankar och dialoger som sker inom dig.  Identifiera vad din inre röst säger till dig under en dag och skriv vid varje tillfälle ner i vilken situation som den negativa matningen startade, vad som triggade tankarna, vad rösten säger till dig, och hur den inre rösten får dig att känna dig dålig. Gör detta observationssteg i flera dagar (6).

Marta Cullberg Weston skriver att den inre röstens negativa kommentarer om den egna personen fungerar som ett gift i kroppen och det gäller att få stopp på spridningen av giftet. Giftet kan annars orsaka ångest och depression (6).

Nu då du är medveten om de nedtryckande ord som rösten säger till dig, så bör du börja öva dig på att säga “stopp” varje gång som de förtryckande orden kommer tillbaka. Efter att du sagt stopp, bör du också lägga till en positiv kommentar för att ersätta den negativa kommentar som du tagit bort. En kommentar som stärker dig kan till exempel vara “Jag är bra som jag är.“ (6).

Det finns händelser, så kallade “triggers”, som kan fiska upp gamla känslominnen från det förgångna och föra upp det sårade inre barnets känslomässiga reaktioner till en situation som händer här och nu. Dessa så kallade inre “känsloknappar” som då trycks in, kan tryckas in när man minst anar det. Oftast när en “känsloknapp” tryckts in är det svårt att komma ur det invanda mönstret av reaktioner och många gånger agerar man inte i proportion till vad som hände. Man känner sig oftast som om man är i en dimma där automatiska känslor tar överhand och man är maktlös inför det känslohav som sköljer över en. Känslorna har personen i ett järngrepp. Reaktionen man får blir betydligt större än den som omgivningen förväntade sig just på grund av att ett eller flera gamla känslominnen förts upp till ytan (7).

Hur ska man då hantera dessa “triggers” och “känsloknappar”?

Först bör man identifiera vilka yttre “triggers” man reagerar på och vilka “känsloknappar” som man har. Det är först när man blir medveten om att en “trigger” har blivit aktiverad och en “känsloknapp” tryckts in som man kan ta sig ur sina invanda mönster (7).

När man blir varse att en “känsloknapp” har tryckts in, kan man försöka att räkna till tio innan man reagerar.

Nästa steg, bör tas upp och göras med handledning av en terapeut. “Känsloknapparna” och “triggers” bör analyseras och kopplas till händelser i det förflutna ur vilka dessa har växt fram. Tillsammans med terapeuten bör de gamla såren läkas och slutligen kan genom övning nya beteenden och känslomässiga reaktioner programmeras in i kroppen. En dag kan man på detta sätt befria sig från sina gamla “känsloknappar” (7).